Dramatiserade visningar

Reportage av Lotta Sandelin

”DET VAR EN GÅNG EN POJKE!”

Om pojken som heter Olle berättar Eva Carlsson ivrigt, nästan som om det är hon som är Olle.

I Vildhundens sal, som också kan vara Mexikos öken, täcker hundens stora skugga halva väggen. För Olle möter Vildhunden den dagen han och Señor Campos åker på äventyr. Sedan den dagen är Olle aldrig ensam mer, för Vildhunden är alltid med honom.

Och minsann om inte Vildhunden är med lite överallt i den stora retrospektiva utställningen om målaren, skulptören och grafikern Olle Bonniér (1925–2016) som fyller Gallerierna 3, 4 och 5 i Norrköpings Konstmuseum.
Vid lördagens Vernissage: Olle Bonniér – Healing the Earth gav den dramatiserade visningen av skådespelaren Eva Carlsson tillsammans med flöjtisten Lotta Arildsson, i vanliga fall kultursamordnare, och Emma Mases, museilektor, en både lekfull och inkännande introduktion till utställningen.
Olle Bonniér var synestetiker, han ”hörde” färger. Plingeling-målningarna med små färgprickar, sådana där som far omkring i rymden och krockar så det säger ”plingeling”, leder till en konsert med cykelklockor, rassel, prassel och munprutt.

Dramatiseringen är en balanskonst i förhållande till den unga publiken, då Olles barndom präglades av tunga separationer. Men fantasin och måleriet gav inte bara tröst utan rentav lade grunden till konstnärens sätt att se världen. Som att en glaskula kan rymma hela universum, eller en vattendroppe. Poetiskt i stunden, det kan räcka så för de små.

För de större växer sammanhangen, växer ihop. Jag ser en konstnär som bevarat barnets upptäckariver, ett konstnärskap i ständig förändring sedan genombrottet som en av gruppen ”1947 års män”.
Han reser över kontinenter, fascineras av naturens alla krafter, och återvänder slutligen hem. Den åldrade konstnären, fortfarande full av kraft, ser jordens behov av läkning; ”Healing the Earth”. Det låter han ske med membranens hjälp, de som kommunicerar såväl i den gamla telefonluren som över hela jorden.

Undrar om inte Vildhunden är just en grupp av sådana membran, de samlades just då när Olle behövde dem som bäst. Han har låtit dem föröka sig, nu har de spritt sig som objekt och även avbildade i målningar över Konstmuseets hela bottenplan.

VÄL VÄRD ATT SE, hela utställningen, med eller utan dramatiserad visning. Står kvar ett gott stycke in på nästa år.
Foton: 10 från dramatiseringen. 7 övriga från utställningen.

Text och bild: Lotta Sandelin